Internationellt

Garden of Earthly Delights

Martin Gropius Bau, Berlin (26 juli – 1 dec 2019)

Utställningen visade 20 internationella konstnärer som som använder trädgården som en metafor för tillståndet i världen i en utforskning av komplexiteten i vår kaotiska och alltför osäkra nutid. Bland utställarna var Pipilotti Rist som visade “Homo sapiens sapiens” från 2005.

 

Nous Les Arbres, Träd

Fondation Cartier, Paris (12 juni 2019 – 5 jan 2020)

Utställningen samlar ett antal konstnärer, botaniker och filosofer som utgår från den senaste vetenskapliga forskningen som belyser träd. Utställningen är organiserad kring flera stora ensembler av verk och ger uttryck till många figurer som genom sin estetiska eller vetenskapliga resa har utvecklat en stark, intim länk med träd och därmed avslöjar skönheten och den biologiska rikedomen hos dessa stora huvudpersoner i den levande världen, hotade idag med storskalig avskogning.

 

Christian Boltanski, Life in the making

Centre Pompidou (13 nov 2019 -16 mars 2020)

Utställningen visar ett antal verk som spinner på temat liv och död. Christian Boltanski (f 1944) visar på utställningen 40 verk som ifrågasätter vad som återstår av oss efter att vi dör. En bild, ett videoklipp, kläder och våra rester låsta i en kista eller en låda. Dessutom den oföränderliga miljön med sina vete och vågor som kommer och går vidare.

 

Toulouse-Lautrec, Résolument Moderne

Grand Palais, Paris (9 okt 2019 – 27 januari 2020)

Utställningen visar över 200 verk av konstnären, som porträtterade det parisiska nattlivet från både en allvarlig och fin synvinkel. Konstnären skildrade den grymma världen med en unik styrka, utan att någonsin bli dömande. Han förmedlade livet på ett intensivt sätt, och hans verk var ofta inbäddade i ett av realismen uttryck.

Charlotte Perriand, Inventing a new world

Fondation Louis Vuitton, Paris (2 okt 2019 – 24 feb 2020)

Utställningen som fyller hela byggnaden markerar att det var 20 år sedan Charlotte Perriands bortgång (1903-1999). Hon var arkitekt, formgivare, visionär och utställningen undersöker kopplingen mellan konst, arkitektur och design. Perriand arbetade med Le Courbiser och var med och designade möbler med arkitekten. Utställningen har återskapat ett antal av de miljöer och inredningar som Perriand skapat.

Francis Bacon, Books and painting

Centre Pompidou, Paris (11 sept 2019 – 20 jan 2020)

Utställningen visar 60 verk av Bacon och undersöker hur litteraturen påverkat hans konst. Bacon var en hängiven läsare och litteraturen inspirerade hans konst. Utställningen har ett antal rum med uppläsning av böcker som särskilt inspirerade Bacon.

Leonardo da Vinci

Louvre Palace, Paris (24 okt 2019 – 24 feb 2020)

Med anledning av att det är 500 år sedan Leonardo da Vinci (1452-1519) dog ordnar Louvren en unik utställning med da Vinci. Baserat på mer än tio års forskning framhåller utställningen att da Vinci i första hand var konstnär och hans vetenskapliga arbete var ett led i en konstnärlig undersökning. Utställningen visar 11 av de ca 20 målningar som finns med konstnären, samt skisser, teckningar, grafik, handskrifter, anteckningsblock, och femton stycken infraröda reflektografier som visar underliggande lagren i målningarna.

Nam June Paik Media ’n’ Media (16 feb 2019 – 20 feb 2020)

Nam June Paik Art Center, Seoul Korea

Nam June Paik (1932-2006) var en pionjär inom videokonst och är en av Koreas mest kända konstnärer. Han studerade i Japan och ägnade sig åt konstmusik från 1950-talet. Han kom i kontakt med John Cage och avantagrde kretsar i Tyskland undet senare delen av 1950-talet. Paik anslöt sig till Fluxusrörelsen i början av 1960-talet, och började arbeta med rörliga bilder och var en föegrångare när det gäller att förstå mediautvecklingen och hur tv skulle komma att prägla samhällsutvecklingen. Utställningen visar centrala verk av Paiks från mitten av 1960-talet fram till slutet av 1990-talet. Han skapade skulpturer innehållande tvskärmar och gestaltade rörliga bilder i olika miljöer. Några exempel på verk är TV Garenden från 1974 som då visades på Museum of Modern Art i New York, Nixon TV från 1965 som var en av hans tidiga tv experiment. Intressant utveckling som visar på en väldigt intressant konstnär. Centret ligger i södra Seoul. 

 

Alberto Giacometti, Flora av Teresa Hubbard/Alexander Birchler (5 april – 9 juni 2019)

Institut Giacometti, Paris

Flora Mayo och Alberto Giacometti träffades på Académie de la Grande Chaumière i mitten av 1920-talet och de blev par. Giacometti gjorde en skulptur av Floras ansikte. Relationen var inte utan spänningar och Flora var i Paris fram till att depressionen i slutet av 1920-talet gjorde att hennes familjs ekonomi kollapsade. Flora åkte tillbaka till USA och sjönk gradvis ner på den sociala skala för att sluta ett hem för fattiga pensionärer i California. Teresa och Alexander har fångat Floras öde i en gripande filmisk gestaltning. 

 

Canddida Höfer – Paris: Faces Des Espaces (2 maj – 15 juni 2019)

VHN Gallery, Paris 

Utställningen visar ett urval av storslagna fotografier från olika arkitektoniska miljöer i Paris som bekräftar Candida som en stor konstnär som vidareutvecklat arvet från Bernd och Hilda Becher på Academy of Fine Arts i Dusseldorf. 

 

Alberto Giacometti, Peter Lindbergh – Seizing the invisible (22 jan – 24 mars 2019)

Institut Giacometti, Paris

Alberto Giacometti (1901-1966) hade sin lilla ateljé (22 kvm) i Montparnasse och efter hans död magasinerades ateljén (inklusive väggar). I juli 2018 öppnade Institut Giacometti, precis intill Montparnassekyrkogården i ett vackert jugendhus. Ateljén har rekonstruerats och man har nu möjlighet att se var Giacometti gjorde sina fantastiska verk. Institutet har flera visningsrum och ett bibliotek, där några av konstnärens verk visas. Peter Lindbergh är en tysk modefotograf som fotat Giacomettis verk vilka visades tillsammans med några av Giacomettis verk.

 

Palais de Tokyo – utställningar (20 feb – 12 maj 2019)

Theaster Gates – Amalgam

Theaster Gates (f 1973) är en amerikansk konstnär som i sin första utställning i Frankrike tar utgångspunkt från historien om ön Malaga i Maine där guvernören utvisade de fattigaste på ön som till stor del var svarta, och som levde integrerat med de övriga öborna. Med olika tekniker gestaltar konstnären de trauman som detta gav upphov till och hur det kan ha sett ut på den lilla ön. Musik, video blandas med skulpturer och andra verk.

 

Angelica Mesiti – Quand faire c’est dire

Angelica Mesiti (f 1976) är från Australien och delar sin tid mellan Paris och Sydney. Metsi är intresserad av den sociala funktionen av musik och hur det knyter an till människor i olika sammanhang. Utställningen består av ett antal videoinstallationer.

 

Julien Creuzet – les lumières affaiblies des étoiles lointaines

Julien Creuzet (f 1986) är en fransk konstnär visar en serie av verk från skulpturer bestående av olika typer av komponenter till videocollage och virtuell verklighet.

 

Louis-Cyprien Rials – Au bord de la route de Wakaliga

Louis-Cyprien Rials (f 1981) är en fransk konstnär som arbetar med filmmediet och har utifrån Akira Kurosawas film Rashomon (1950) förflyttat historien till en förort till Kampala i Uganda och utifrån detta gjort en form av remake.

 

La Collection Courtauld – Le Parti de L’Impressionnisme

Fondation Louis Vuitton (20 feb – 17 juni 2019)

Samuel Courtauld (1876-1947) var en brittisk företagare som hade ett stort intresse för konst och som byggde upp en stiftelse i sitt namn vilken är tillägnad konsten och konsthistorien, och som har sin samling in London. Utställningen visar ett stort antal mästerverk som Courtauld köpte på 1920-talet. Exempel på konstnärer som visas är Edouard Manet, Edgar Degas, Claude Monet, Pierre-Auguste Renior, Alfred Sisley, Camille Pissarro, Paul Cézanne, Georges Seurat, Paul Gauguin, Vincent Van Gogh, Toulouse-Lautrec. Vidare har Courtauld Gallery har en stor samling av akvareller av William Turner varav ett antal visas på utställningen.

 

Transmission/Transgression

Musée Bourdelle, Paris, (3 okt 2018 – 3 feb 2019)

Förutom att vara verksam som skulptör var Antoine Bourdelle väldigt intresserad av att stödja utvecklingen av unga konstnärer och var väldigt som lärare och mentor. Dels hade han assistenter i ateljén som en del av utbildningen dels var aktiv som lärare på flera akademier. Utställningen visar olika delar av Bourdells gärning som mästare och lärare. Han hade elever från många länder och särskilt intressant är det att Bror Hjort och Alberto Giacometti gick samtidigt i lära hos Bourdelle på 1920-talet. Bror Hjort kom till Paris 1921 och studerade fyra år för Bourdelle på La Grande Chaumière.

 

Tomas Saraceno, On Air

Palais de Tokyo, Paris (17 okt – 6 jan 2019)

Saraceno intresserar sig för interaktionen mellan människor, natur, biosfären och det gestaltas genom luft, mikrokosmos, och många andra delar. Sammantaget en storslagen utställning, snyggt iscensatt, intressant, interaktiv och kreativ.

Focus för denna stora utställning är spindelväv, temat är web och det är snyggt iscensatt. Saraceno har spindelnätsproduktion i sin studio i Berlin, och han har även varit och sökt i olika utrymmen på Palais de Tokyo och hittat embryon till spindelnät. Ansatsen är en blandning av konstnärlig gestaltning, vetenskap, och meditativ underhållning. Det är visuellt med läckra ljuseffekter. Spindelnäten presenteras i strukturer, ett slags ramverk med olika täthet och form på de olika spindelnäten. Spindlarna är bortplockade efter att de fullgjort produktionen, utom i två spindelnät som fortsätter produktion. På några av spindelnäten är mikrofoner inplacerade för att fånga ljud. Vidare har Saraceno samarbetat med forskare från USA och skapat strängar av silke som vibrerar och ger ljud, vilket skapar en meditativ stämning. Efter utställningen kommer spindelnäten tas bort från sina strukturer och appliceras på kartong. För i en annan del av utställningen visas spindelnät, på samma sätt.

Lawrence Weiner, Folded waves vagues Pliées

Marian Goodman, Paris (3 nov – 21 dec 2018)

Weiner är sedan 1960-talet etablerad konceptkonstnär och arbetar med ord som verktyg, som nästan får en skulptural effekt. I utställningen presenteras tre citat på väggarna i de två utställningsrummen:

• WAVES FOLDED IN SUCH A MANNER AS TO RENDER THEM DRY.
• NITTER & BRIMSTONE KEPT APART.
• GOLD SILVER PER SE EMERALDS STEEL DIAMONDS PER SE SALT MOVED CARRIED PER SE PLACED

Geometries sud du Mexique a la terre de feu

Fondation Cartier (14 okt – 24 feb 2019)

Utställningen visar konst och arkitektur från Latinamerika, verk från ca 200 konstnärer och arkitekter från 13 länder i regionen. Ett genomgående tema är geometri och olika konstnärliga tekniker visas. Utställningen lyfter särskilt fram några personer som Freddy Mamani från Bolivia som är en arkitekt med en egen arkitekturstil som han själv hävdar bygger på Aymarakulturen med mycket speciellt karaktär, som kan liknas vid en latinamerikansk barock blandat med färgstarkt smågodis, psykedelisk och skulle av vissa benämnas kitsch. Mamani verkar i El Alto som är en miljonstad som växer snabbt och där ursprungsbefolkningen aymaras dominerar och i takt med den ekonomiska tillväxten har Mamani fått alltfler uppdrag att bygga sina färgstarka hus som blivit högsta mode.

 

Jean-Michel Basquiat, Egon Schiele – båda blev bara 28 år

Fondation Louis Vuitton, Paris (3 okt – 14 jan 2019)

Egon Schiele (1890-1918) är känd för sina teckningar och målningar där linjen är det som särskilt framhåller kroppen. Han började som 16 åring på Wiens konstakademi och var till en början inspirerad av jugend och Gustav Klimt, men snart gick han sin egen väg som kantades av ett experimenterade och stor produktivitet. Schiele var trogen det konkreta uttrycket och bröt med de traditionella normerna, som jugend, med Gustav Klimt, med akademin, allt för att hitta det ursprungliga uttrycket. Utställningen visar ca 100 verk av denna fantastiska konstnär vars verk är lika starka idag mer än 100 år sedan de skapades.

 

Jean-Michel Basquiat (1960-1988) började som graffitimålare när han gick i skolan i Brooklyn. Frenesin fanns där redan från början och Basquiat hoppade som 17 åring av skolan och tog sig till New York. Han sysslade först med graffiti, som han bytte till målardukar när han fyllt 20 år. Han fick möjlighet att måla i källaren hos Annina Noseis galleri i New York. Drivkraften var han ville berätta, om diskrimineringen om att vara svart i USA, orättvisorna, men samtidigt ville Basquiat få uppmärksamhet, uppskattning, få försörjning. Han hade ett stort intresse för boxning, jazz och han älskade Charlie Parker. Han spelade i band. Han var snabb, spontan, driven och väldigt produktiv, arbetade med olika material. Via galleristen Bruno Bischofberger kom han i kontakt med Andy Warhol, vilket ledde till att Warhol började måla igen och de gjorde över 100 verk tillsammans. Basquiats värld var den svarte unge, förbannade mannen som såg orättvisorna, i en mansdominerad värld.

Kubism i Paris 1907-1917

Centre Pompidou, Paris (17 okt – 25 feb 2019)

Utställningen tar avstamp i den primitiva konsten, masker från Afrika, exotiska former, och Gauguin och Cézanne; allt sammantaget gav inspiration för Picasso och Braque för att arbeta med uppluckring av former, färger, vilket lade grunden för kubismen. Utställningen visar en översikt av hur kubismen utvecklades i Paris och hur Picasso och Braque bryter med det traditionella måleriet för att söka nya former, geometriska och abstraktioner, som lämnar det direkt redovisande. Guillaume Apollinaire skrev redan 1912 hur kubismen sprängdes sönder i olika fraktioner, vilket underströk den kontinuerliga utvecklingen av konsten under den här tiden. Några av konstnärerna som medverkar på utställningen är Fernard Léger, Juan Gris, Henri Laurens med många fler.

 

Collections Privées – un voyage des impressionnistes au favues

Musée Marmottan Monet, Paris (13 sept – 10 feb 2019)

Förutom att Musée Marmottan har en fantastisk samling av verk av Claude Monet så visades fina verk från privata samlingar. Det var förstklassiga verk av Edgar Degas, Caillebotte, Auguste Renior, Auguste Rodin, Camille Claudel, Georges Seurat, Paul Signac, Emile Bernard, Paul Gauguin, Vincent Van Gogh, Odilon Redon, Édouard Vuillard, Pierre Bonnard, André Derain, Maurice de Vlaminck och Henri Mattisse.

Joan Miro

Grand Palais, Paris (3 okt – 4 feb 2019)

Juan Miro (1893-1983) född i Barcelona, studerade på konstskola i Barcelona 1912-1915 vilken präglades av öppenhet för tidens strömningar. Miro sökte efter ett uttryck och inspirerades av fauvismen. Han hade ett komplicerat förhållande till den framväxande kubismen, men använde olika tekniker för att skapa sina bilder, och ytterst drevs han av att skapa den absoluta naturen. Miro flyttade till Paris runt 1920 och hade en ateljé i Montparnasse och kom i kontakt med tidens konstnärer. Han tog intryck av den framväxande surrealismen. Under slutet av 1920-talet går uttrycket mer åt fantasin med mättade färger. Utställningen täcker in hela Miros stora och varierande produktion som genomgår olika faser fram till 1960. På slutet av sin karaktär låter han bygga en stor ateljé på Mallorca som gör det möjligt för Miro att skapa monumentala målningar varav sviten Blue I, Blue II och Blue III, som är meditativa med ett reducerat och koncentrerat formspråk, visades på utställningen.

Alberto Giacometti och Rui Chafes

Fondation Calouste Gulbenkian, Paris (3 okt – 16 dec 2018)

Gulbenkianstiftelsen grundades av den armeniske oljemagnaten Calouste Gulbenkian (1869-1955) och äger oljebolaget Partex. Några mindre Giacometti skulpturer visades på ett intressant sätt med specialbyggda stålkonstruktioner. Vidare visades några teckningar av Giacometti, samt några skulpturer av Chafes.

Amedo Modigliani

Tate Modern (23 nov – 2 april 2018)

Den italienska konstnären Amedo Modigliani (1884-1920) kom till Paris 1906 och etablerade sig snabbt i konstnärskretsarna i Montmartre och Montparnasse. Utställningen visar ett stort antal av hans målningar som karakteriseras av harmoniserande färger och ovala ansikten med mandelformade ögon, vilket skapar en upphöjd, stiliserad skönhet och som inspirerats av Paul Cézanne. Förutom måleri visas ett antal vackra skulpturer som var Modiglianis focus 1911-12. Starkast intryck gör de målningarna från den tidiga perioden, och efter ha sett många av målningarna ligger det i mycket i Jean Cocteaus påstående efter ha sett sitt porträtt att det är sig själv som Modigliani målar, om och om igen.

Gluck: Art and Identity

Brighton Museum (18 nov – 11 mars 2018)

Den engelska konstnären Gluck (1895-1978), vars riktiga namn var Hannah Gluckstein, kommer från en förmögen brittisk familj och gick på konstskola i London, men försvann till Cornwall under första världskriget. Hon var en föregångare inom den lesbiska rörelsen och klädde sig i manskläder. Utställningen visar ett antal målningar som har stora kvaliteter, med motiv som porträtt, landskap, blommor och hav. Vidare visar utställningen foto och andra artefakter från Glucks liv som var kringflackande med en för många provokativ livsstil.

Malick Sidibe  – Mali Twist

Fondation Cartier (20 okt 2017 – 25 feb 2018)

Malic Sidibe (1935-2016) börjar fotografera på 1950-talet i hans hemby Soloba. I samband med Malis självständighet 1960 får Malic köpa fotoutrustning av en fransk soldat som återvänder till Frankrike. Det lägger grunden till en verksamhet som fotograf där Malic följer nattlivet i Bamako och fångar de unga, dansande och till synes den välmående unga generationen i Bamako. Rockmusiken kommer in och blandas med den västafrikanska musiken och Malic dokumenterar ungdomsgenerationen. Kul att se hans bilder som vittnar om en lycklig tid, och bilderna sprids sedermera. Malic blir etablerad och hans bilder sprids över världen. En fin utställning som kompletteras med filmen Dolce Vita Africana av Cosima Spender från 2008 som ger ett bra porträtt av Malic.

 

Gauguin – The Alchemist

Grand Palais (11 okt 2017 – 22 jan 2018)

Paul Gauguin (1848 – 1903) är en fransk konstnär som började sin karriär som finansmäklare och fångades av impressionen för att sedan glida över mot vad som kan kallas primitivism. Spenderade tid med Vincent van Gogh i Arles 1888, vilket var en period då Gauguin flyttade runt mycket. Han vistades på Tahiti och Marquesasöarna under delar av perioden 1891-1903 där han målade polynesiska motiv. Utställningen omfattar Gauguins hela konstnärliga verksamhet och omfattar måleri, skulptur, snickeri, keramik. En stor och mycket bra utställning som visar på den stora bredden av Gauguins konstnärskap.

Camille Henrot – Days are Dogs

Palais de Tokyo (18 okt 2017 – 7 jan 2018)

Den franska konstnären Camille Henrot (f 1978) arbetar och bor i New York har fått carte blance för att göra sin stora utställning på Palais de Tokyo. Utställningen är organiserad så att varje rum representerar en dag i veckan. Hon kombinerar film, tekningar, målningar, skulpturer. Storslagen utställning med en väldigt produktiv konstnär. Till utställningen har Henrot bjudit in ett antal konstnärer som bidrar med olika verk. Som alltid på Palais de Tokyo är det intressant och överväldigande eftersom det möjliggör för konstnären att verkligen breda ut sig. Flera verkligen fina skulpturer.

 

Raymond Depardon – Traverser

Fondation Henri Cartier Bresson (13 sept – 17 dec 2017)

Raymond Depardon (f 1942) är en fransk fotograf, fotojournalist och dokumentärfilmare. Utställningen är upplagd enligt några teman med hemlandet, resan, smärtan och instängdhet. Fina bilder.

Etranger resident  – la collection Marin Karmitz

La maison rouge (15 okt – 21 jan 2018)

Utställningen visar Karmitz (f 1938) konstsamling som består av foto, målningar och skulpturer. Marin Karmitz är en fransk affärsman som gjort sin karriär inom film, och varit regissör, producent, filmdistributör och driver biografer (MK2). Bland fotografin märks Christer Strömholm och Anders Petersen tillsammans med ett antal ledande fotografer. Även om samlingen är ganska spretig var utställning snyggt byggd med många intressanta verk som framhåller det svart vita med konstnärer som t.ex. Christian Boltanski, Georg Baselitz, Alberto Giacometti.

 

Nalini Malani – The rebellion of the dead, retrospective, 1969-2018

Centre Pompidou (18 okt – 8 jan 2018)

Nalini Malani (f 1946) i Karachi är en indisk samtidskonstnär som arbetar med flera olika tekniker som målning, foto, video, performance och installationer. Utställningen spänner över hela Malanis 50-åriga karriär. Hon är politiskt engagerad och gestaltar i sina verk allt från politiska konflikter med nedbrytning av jorden till kvinnans position och förväntade beteenden. Hon gör referenser till såväl den indiska och västerländska kulturen. Ett av verken bygger på Heiner Mullers Hamletmaskinen där Hamlets karaktär återspeglar den indiska staten med grundläggande socio-politiska förändringar. Verket består av fyra videor varav en projiceras på golvet där det ligger en bädd av salt, och symboliserar Gandhis ”Salt March” 1930 som var en protest mot en skatt som britterna införde på salt. Ett annat centralt verk på utställningen är Remembering Mad Meg (2007-2011) som är en fyrkanalig video som projiceras på roterade cylindrar som snurrar i taket och på vilka det är målningar. Mycket gripande utställning.

 

André Derain – 1904-1914, La Décennie radicale

Centre Pompidou (4 okt – 29 jan 2018)

Utställningen med Andre Derain (1880-1954) fokuserar på ett decennium där Derain finns med kretsen kring Picasso, Maurice de Vlaminick och Matisse. Derain var tillsammans med Matisse en av förgrundsgestalterna i framväxten av fauvismen och vistades i Collioure. Utställningen visa många fina verk, vilka framhåller Derains måleriska kunnande och placerar konstnären bland de ledande under perioden fram till första världskriget.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Art Afrique

Fondation Louis Vuitton (26 april – 28 augusti 2017)

Till skillnad från de tidigare utställningarna i Frank Gehrys fantastiska byggnad verkar det som att satsningen på afrikansk konst inte riktigt går hem hos de stora massorna, för det var ganska lite folk på utställningen. Det är synd för Art Afrique är något av det bästa som visats när det gäller presentation av konst från den afrikanska kontinenten (sub-sahara). Utställningen består av tre delar.

Den första delen visar delar av den samling som Jean Pigozzi byggt upp med samtida afrikansk konst med hjälp av André Magnin från 1980-talet fram till 2009. Utställningen visade verk av femton konstnärer som är verksamma och bor i något land på den afrikanska kontinenten.  Bland konstnärerna sticker Romulad Hazoumés ut med kongenial konst av vardagsföremål som spinner på teman av recycling med stor humor.

 

Romuald HAZOUMÈ

 

Den andra delen av utställningen består av verk av åtta verksamma konstnärer från Sydafrika. Mest framträdande var ett stort videoverk på tre dukar som William Kentridge gjort baserat på ”Notes towards a model opera” som spinner på temat av revolution och med bakgrund av Kinas ökade närvaro i Afrika samt den franska revolutionen gestaltat med balett och animeringar. Musik, bilder, kartor, animeringar, dans. Lysande.

Den tredje delen är verk från samlingarna och visade bilder av t.ex. Robin Rheode, Malic Sidibe och en del andra intressanta konstnärer. Sammantaget var det en otroligt fin utställning.

 

Eli Lothar

Jeu De Paume (14 februari – 28 maj 2017)

Eli Lothar (1905-1969) var född i Rumänien och kom till Paris 1924 och lärde sig genom kontakten med Germaine Krull att fotografera. Han blev snabbt en ledande avantgarde fotograf som fångande utvecklingen av Paris och dess konstnärer likaväl som de utslagna och marginaliserade människorna. Han var också filmskapare och kom att arbeta med kollageteknik och var en föregångare. Fin utställning.

 

 

Karel Appel

Musée DÁrt Moderne, Paris (24 februari – 20 augusti 2017)

Karel Appel (1921-2006) kom från Nederländerna, men hamnade tidigt i Paris och var med att grunda CoBrA 1948 med konstnärer som Asger Jorn, Pierre Alechinsky. CoBrA upplöstes 1951 och Appel kom att arbeta på egen hand med ett naivistiskt anslag och kraftig färgpåläggning, ett fysiskt måleri. En stor utställning, som visar en konstnär som inte riktigt känns så aktuell längre.

Autophoto

Fondation Cartier (20 april – 24 september 2017)

Fondation Cartier har gjort en stor satsning på foto som centrerar kring bilen och dess sociala implikationer med vägar, transporter, symbolik, status etc. Utställningen visar ca 300 verk av ca 250 fotografer/konstnärer uppbyggt kring några olika teman. Bland mer namnkunniga konstnärer märks Ed Ruscha som från luften fotograferat parkeringsplatser i USA, vilket ger struktur och tilltalande grafiska former. Ett av de mer intressanta verken på utställningen var en holländsk konstnär Melle Smets och Joost van Oona  som initierat ett projekt ”Building a Car in Africa” i Ghana och på en av Västafrikas bilverkstad återvinning kallat Turtle 1 och de byggde en ny bil på ca 3 månader på material som återvunnits.

 

Claude Iverné

Fondation Henri Cariter-Bresson (11 maj – 30 juli 2017)

Intressant utställning med den franska fotografen Claude Iverné som fick HCBs pris 2015. Han fortsatte sitt projekt i sud Sudan, som han initierade 1999 genom att resa i Dafur och söder om Egypten, med människors vardag under svåra förhållanden och många som tar sikte på att försöka komma till Europa. Iverné och har fotat ett antal människor som tagit sig till Frankrike och som lever under svåra omständigheter.

 

Rodin L’exposition du centenaire

Grand Palais (22 mars – 31 juli 2017)

Auguste Rodin har kommit att prägla utvecklingen av skulptur. Rodin dog 1917 och utställningen är en hyllning till att det gått ett hundra år sedan han dog. Förutom skulpturer som inte bara hämtas från Rodin museet var det teckningar och målningar. Imponerande. Och intressant at Maria  Rainer Rilke var Rodins privatsekreterare som skötte korrespondens och samtidigt skrev mycket om konst.

 

 

 

 

 

 

 

 

Orlan en capitales

Maison Europeene de La Photographie, Ville De Paris (20 april – 18 juni 2017)

Det är ett fint ställe i Marais som alltid visar intressanta utställningar. Förutom Orlan visades också Shaun Gladwell från Australien en utställning med foto och video som kallades Dance with me video.

 

 

 

 

Musée National Gustave Moreau

Gustave Moreau (1826-1896) var en ledande konstnär inom den symbolistiska konsten. Museet visar en väldigt stor samling av Moreaus konst. I grunden var han otroligt skicklig, men med tiden blev hans konst allt mer svulstig, gudomlig, överdriven och introvert. Han blev professor vid Paris École des Beaux-Arts 1891 och bland hans elever fanns fauvistmålare som Henri Matisse och Georges Rouault. Under sin livstid producerade Moreau mer än 8 000 målningar, akvareller och teckningar, av vilka många är utställda på Musée National Gustave Moreau. Museet är beläget i hans tidigare ateljé och bostad, och är en fantastisk miljö, trots att delar av hans konst inte är så övertygande och till stora delas känns daterad.

Eugène Delacroix

Museum Eugène Delacroix un atelier d’artiste, Paris 6 arr.

Eugène Delacroix (1798-1863)  flyttade år 1857 in i den lägenhet och ateljé som utgör museet  vilket gjorde att konstnären kom närmare Saint Sulpice kyrkan där han vid den tiden gjorde stora utsmyckningar. Museet, som ligger i fint kvarter i Saint-Germain-des-Prés, har en fin konstsamling av en betydande fransk konstnär. Vid ateljén ligger en vacker trägård som rekonstrueras i linje med hur den såg ut när Delacroix bodde och arbetade där. Sammantaget en väldigt fin miljö med bra konst.

 

 

ARNOLD SCHÖNBERG – PEINDRE L’ÂME

Musée d’art et d’histoire du Judaïsme, Paris (28 September 2016 – 29 January 2017)

Utställningen visar bredden på Arnold Schönbergs (1874-1951) konstnärskap, som i första hand förknippas med musik och hans kompositioner och musikteoretiska ansatser. Men Schönberg var också målare och i och med den nära bekantskapen med Vasily Kandinsky kom Schönberg att medverka i framväxten av konströrelsen Blue Reiter och utställningen belyser framför allt den intensiva utvecklingen som skedde under åren 1908-1910.  Vid sidan av Schönberg konst visar utställningen många av hans samtida konstnärer vilket sammantaget gör detta till en intressant och bra utställning.

 

 

 

 

 

Tino Sehgal – Carte blanche

Palais de Tokyo (12 okt – 18 dec 2016)

Tino Sehgal (f 1976) har fått fria händer att utnyttja de 13 000 kvm som är tillgängligt på Palais de Tokyo. Seghal utmanar traditionella museiutställningar och placerar social interaktion i centrum snarare än objekt. Sehgal har engagerat ett antal personer som fått olika instruktioner att i gemenskap skapa aktiviteter och därmed involvera besökarna, vilket innebär att människor rör sig i grupper lokalerna eller gör olika muntliga tillrop och även sång. Det skulle kunna beskrivas som en en icke-utställning.

 

 

 

Sabine Moritz

Galerie Marian Goodman, Paris (28 oktober – 3 december 2016)

Utställningen visar en serie målningar av Sabine Moritz (f 1969) född och uppväxten i östTyskland, men familjen flytta de till västTyskland 1985. Utbildad bl.a på Düsseldorf Art Academy där hon hade Gerhard Richter (f 1932) som lärare. De kom senare att gifta sig 1995 och har tre barn. Moritz är en driven tecknare och har baserat på minnen målat gårdshus, och laborerat med olika färger och ljus. Motivkretsen är den samma men uttrycket skiljer sig åt. Även om Moritz har klara konstnärliga kvaliteter var utställningen på Goodman inte så spännande.

 

 

 

Rembrandt intime

Musée Jacquemart-André, 158 Boulevard Haussmann, 75008 Paris (16 sept 2016 – 23 jan 2017)

Musée Jacquemart-André är ett palats fylld med en imponerande konstsamling som Nélie Jacquemart André testamenterade 1912 till Institut de France. Den innehåller målningar och skulpturer; särskilt märks Giovanni Battista Tiepolo fresk Contarini mottager Henrik III i Mira, tavlor av Vittore Carpaccio, Jean-Honoré Fragonard, med flera italienska och franska mästare, samt av Alexander Roslin. Samtidigt visades en fin utställning med konst av Rembrandt och några av hans samtida konstnärer, en viktig del av utställningen var Jacquemart-Andrés egen Rembrantsamling.

 

 

Jean-Jacques Henner, Musée national

43 av.de Villiers, 75017 Paris

Museet är inhyst i en förnämlig stadsvilla som ursprungligen var hem och ateljé för målaren Guillaume Dubufe (1853-1905), men är nu ett museum för Jean-Jacques Henner (1829-1905). Henner var en förnämlig målare och muset visar på fin samling konst av hög kvalitet.

 

 

 

 

Bernard Buffet – Retrospective

Musée D’Art Moderne, De La Ville De Paris (14 oktober 2016 – 26 februari 2017)

Bernard Buffet (1928-1999) är en fransk konstnär som i inledningen av sin karriär hade stort genomslag och fick positiva recensioner med sin karaktäristiska stil med starkt stiliserande figurer, utdragna former. Senare övergick hans konst till att bli en ganska märklig och populistisk clownkonst som gjorde honom till multimiljonär och superkändis i Japan, samtidigt som etablissemanget i Paris tog starkt avstånd från. Sammantaget en mycket intressant utställning.

 

 

 

Art et Liberté – Rupture, war and surrealism in Egypt (1938-1948)

Centre Pompidou (21 sept 2016 – 23 januari 2017)

Surrealism står i fokus på Magrittes utställningen där rörelsen både i Frankrike och Belgien var viktiga för utvecklingen. Men vad som är mindre känt är att den surrealistiska rörelsen även spreds till Egypten. Den drevs av en grupp som benämndes Art and Liberty som samlade konstnärer som arbetade i Kario och grundandes 1938. Basen för gruppen var ett manifest som benämndes Long Live Degenerate Art.

 

 

 

Magritte – La Trahison Des Images

Centre Pompidou (21 sept 2016 – 23 januari 2017)

Utställningen visar bredden på Magrittes skapande och lyfter fram filosofins betydelse för konstnärens konst. Ord och bilder i samspel framhålls i utställningen samt trompe l’oeil för kompositioner.

 

 

 

 

 

 

Daido Moriyama – Daido Tokyo

Fondation Cartier (6 feb – 5 juni 2016)

Framstående japansk fotograf (f 1938), bor i Tokyo och vars arbeten till stor del fokuserar på den japanska huvudstaden, och då särskilt på den stadsdel där han bor själv, Shinjuku.

Bilderna är expressiva och fångar ögonblickets estetik med starka färger, och den delen av utställningen kallades följaktligen ’Tokyo Color’. En del av utställningen, kallad ’Dog and Mesh Tights’ visar bilder som Moriyama tog under nio månader i Tokyo, men även andra städer i Asien och USA.

 

Anselm Kiefer

Centre Pompidou, Paris (16 dec 2015 – 18 april 2016)

Den tyska konstnären Anslem Kiefer (f 1945) som sedan 1990-talet bor i Frankrike visade sin första retrospektiva utställning i Frankrike med 150 verk, varav många är gigantiska målningar, och sammantaget visar utställningen en verkligen betydande samtidskonstnär.

Palais de Tokyo 

Vårens utställningar (februari – maj 2016) på Palais de Tokyo var inte så imponerande jämfört med tidigare utställningar. De franska konstnärerna Florian & Michael Quistrebert visade utställningen ’The Light of the Light’, målningar. Jean-Michael Alberola visade utställningen L’aventure des details.

 

Andy Warhol – Ai WeiWei

National Gallery Victoria, Melbourne, Australia (11 dec 2015-26 april 2016)

Utställningen visar inte bara centrala verk av de två konstnärerna utan söker också beröringspunkter mellan dem båda. Ai WeiWei (f 57) lämnade China 1981 och kom till New York 1983 där han kom att stanna i tio år och tog del av konstlivet i den amerikanska metropolen och inspirerades av Jasper Johns, Duchamp, Andy Warhol. Ai WeiWei började fotografera runt 1985 och på utställningen visas ett stort antal bilder från New York. Efter tio år i New York återvände Ai WeiWei till China 1993 och har sedan i sin konstnärliga praktik aktivt arbetat med vad han själv kallar sin ready made, den totalitära regimen. Även om de två konstnärernas liv präglas av distinkt olika förutsättningar visar utställningen på många intressanta kopplingar vilket gör det intressant att ställa dessa två konstnärer, och fenomen sida vid sida.

 

 

 

 

 

 

 

M+ Sigg Collection, four decades of Chinese Contemporary Art

Artistree, Cornwall House, Taikoo Place, Quarry Bay, Hong Kong (23 feb – 5 april 2016)

Det stora (kommande) konstmuseet i Hong Kong M+ som planeras öppna 2019 mottog 2012 en donation av Uli Siggs samling av kinesisk samtidskonst. Utställningen visar en utvald del på ca 85 verk av den stora samlingen (1510 verk) och är uppbyggd kring fyra sekventiella kapitel. Det första kapitlet (1974-1989) tar avstamp i den senare delen av kulturrevolutionen och sträcker sig fram till China/Avant-Garde utställningen 1989. Det ingår verk med konstnärer från No name group och the stars group (som nobbade Ai WeiWei). Det andra kapitlet (1990-1999) lyfter fram konstnärer som agerat under en tid av internationalisering och efter att kalla kriget avslutats. Song Dong tar i några verk, som breathing Tinanmen square avstamp i de tidigare de kraftiga demonstrationerna på himmelska fridens torg. Det tredje kapitlet (2000-2012) handlar om konsten i början av de nya århundradet som präglas av olympiaden i Beijing med t.ex. bilder av Zhang Huans, vilka har fått stor spridning. Vidare Lu Qing som målat smårutor på ett 40 meter långt tyg.

 

 

 

 

 

 

 

Contemporary Sansuhwa: Korean Contemporary landscape painting

Pearl Lam Galleries, Pedder Building, Hong Kong (15 jan – 1 mars 2016)

Utställningen visade målningar av Lee Sea Hyun, Moon Beom och Whang Inkie. Det var intressant att se några samtida koreanska målningar som bygger vidare på ett traditionellt måleri men ändå lyckas göra det till en egen stil.

 

Giuseppe Penone, Leaves of Stone

Gagosian Gallery, Pedder Building, Hong Kong (21 jan – 12 mars 2016)

Vid en första anblick tror man att det är naturliga träd och grenverk, men där skapat. Penone har skapat ett unikt tilltal genom att återskapa naturliga former som om det vore träd, men det är i en färgad metall. Konstnärens verk finns på ledande institutioner runt om i världen och det var kul att se det på detta fina galleri.

 

Toni Oursler, PriV%te

Lehmann Maupin, Pedder Building, Hong Kong (14 jan – 5 mars 2016)

Tony Oursler visade en serie av nya verk som bygger vidare på konstnärens fokus på ansikten, kommunikation, igenkänning och övervakningssamhället. Det är effektfullt och träffande.

 

 

 

 

 

 

 

 

Duncan Wylie, Slashers

Galleri Mitterrand, 79 Rue Du Temple, Paris (7 november – 5 december 2015)

Duncan Wylie (f 75) uppväxt i Zimbabwe, flyttade 2005 till Frankrike där han gick på konstskolor och bor numera i London. Wylies bilder är uppbyggda i flera lager och det finns alltid en intressant och övertygande representation av den mänskliga formen. Det finns en rörelse i bilderna och titeln på utställningen, ”slashers” refererar till yngre, runt 30, som rör sig mellan olika världar, olika identiteter som Wylie referera till i sina bilder där han skapar nya sammanhang, övertygande verk.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Martina Hoogland Ivanow, Circular Wait + Satellits

NextLevel Galerie, 8 rue Charlot (12 november 2015 – 16 januari 2016)

Martina Hoogland Ivanow (f . 73) svensk fotograf som i utbildat sig i USA och Frankrike. Hennes bilder är mystiska även om de avspeglar vardagliga motiv  där hon utforskar
förhållandet mellan människan och naturen, en relation som pendlar mellan kontroll och en brist på sådan, där det outgrundliga ingjuter en säkerhet på slag.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ragnar Kjartansson, Seul celui qui connait le désir

Palais de Tokyo, Paris (21 oktober 2015 – 10 januari 2016)

Ragnar Kjartansson (f 1976) bor och arbetar i Reykjavik  Island. Han kombinerar performance, film, skulptur och musik genom att involvera olika människor. Förutom att visa ett antal videoverk, som fångar olika situationer med interaktion mellan människor, har konstnären även byggt upp en miljö med två hus, som en scenografi i en 1920-tals miljö där två skådespelare agerar och tangerar respektive rörelse med video och miljöinstallationer.

 

 

 

 

 

 

 

 

Elisabeth Louise Vigée Le Brun

Grand Palais, Paris (23 september 2015 – 11 januari 2016)

Elisabeth Louise Vigée Le Brun (1755 – 1842) en av de få kända kvinnliga konstnärerna från 1700-talets Frankrike. Hon målade i huvudsak porträtt , som t.ex. av Marie Antoinette. Trots hårt motstånd från konstetablisemanget lyckades hon med uppbackning från drottningen bli invald i den franska konstakademin. Vigée Le Brun var under  åren 1779-1790 hovmålare hos drottning Marie Antoinette, men hon var tvungen att lämna Frankrike på grund av den franska revolutionen 1789 och efter det var hon verksam vid hoven i Ryssland, Italien och Storbritannien. Efter att Napoleons kommit till makten återvände hon till Frankrike. Hon besökte Schweiz 1807 där hon i Genève blev invald som hedersmedlem i Société pour l’Avancement des Beaux-Arts. 1809 bosatte sig Vigée-Lebrun åter i Frankrike.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lucien Clergue, The first albums

Grand Palais, Paris (14 november 2015 – 15 februari 2016)

Lucien Clergue (1934-2014) var runt 20 år när han presenterade sina första fotografier för Pablo Picasso, vilket blev inledningen till en vänskap som sträckte sig över en tjugoårsperiod. Clergue grundade 1968 ”Rencontres d’Arles” fotografiexpo med  Michel Tournier som bidrog till att göra fotografin till en etablerad del av samtidskonsten. På utställningen visas bilder som upptäcktes efter Clergues död och bestod av en stor spännvidd från tjurfäktning, modeller, kroppar, till vardagliga ting.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Wifredo Lam

Centre Pompidou, Paris (30 september 2015 – 15 februari 2016)

Wifredo Lam (1902-1982) från Kuba med flyttade tidigt till Paris och kom att bli en del av avantgardet i Frankrike och då särskilt surralisterna. Utställningen visar hur Lam kombinerade hans latinamerikanska barkund med det moderna måleriet, och då med tonvikt på det surralistiska. Hans still präglas av den surralistiska strömningen och inspirerades av bl.a. Picasso men skapade ett särskilt uttryck, med mer humor och med inslag av det övernaturliga. Den målning som utmärker sig på utställningen är The Jungle från 1943, vilken visades samma år och omgående inköptes av Museum of Modern Art New York. Wifredo Lam var gift med den svenska konstnärinnan Lou Laurin (1934-2012).

Christian Boltanski, Faire-part

Marian Goodman Gallery, Paris (22 oktober – 19 december 2015)

“I increasingly view my works as a musical score that I ‘play’, and exhibitions are like its reinterpretations.” Christian Boltanski (f 1944) betraktas som en av de mest inflytelserika nutida franska konstnärer och visar en intressant och övertygande utställning i form av en installation om tidens förflyktigande, avresa, ankomst belysta i två neontexter hänger på motsatta sidor i rummet. Bilder på transparent tyg som bildar ett antal rum där enkla glödlampor hänger från taket ger sken av det kala, bilder från familjealbum om svunnen tid. På nedervåningen visas en video, och i rummet är hö och blommor utlagda som en fond till videoprojektionen från ett ökenområde i Chile Atacama, med små pinglor, på stavar och grenar, skapar ljud, suggestivt. På vägen två digitalvisare som visar antal sekunder som Boltanski är och den yngste på galleriet.

Ugo Rondinone: I love John Giorno

Palais de Tokyo (21 oktober 2015 – 10 januari 2016)

Utställningen är en gestaltning av den amerikanska poeten John Giorno (f 1936) från New York och som var en central gestalt i 1960-talets underground scen i New York. Giorno var också med i Warhols tidiga filmer, bl.a. i Sleep, där poeten sover. Ugo Rondinone har skapat utställningen som ett konstverk i sig självt, bl.a. filmat John Giorno när han reciterar en dikt och filmat från alla vinklar och i olika kläder, men på samma scen, och utifrån detta satt samman en video som projiceras på fyra dukar, och genom rappa klipp och med rytmen i uppläsningen skapas ett häftigt verk. Giorno har arkiverat material sedan 1950-talet och i ett enormt rum visas 15000 dokument på väggarna och är tillgängliga att läsas i pärmar.  Ett av rummen visar bilder och film av Warhols film Sleep, i ett annat kan man lyssna på Giornos kraftfulla framträdande med displayer som visar texten. Kanske är detta den första stora konstutställningen av en poet.

 

Warhol Unlimited

Musée d’Art moderne de la Ville de Paris (2 oktober 2015 – 7 februari 2016)

Utställningen visar den stora bredden av Warhols konstnärskap med målningar, fotografier, film, föremål, och musik. Vidare visas en serie om 102 silkscreen dukar som kallas Shadows (1978) i sin helhet i 17 färger med en total längd på 130 meter, vilket inte visas i Europa tidigare. Flera av hans olika serier visas på utställningen som Elektriska stolen (1964-1971), Jackies (1964), Flowers (1964-1965) och Mao (1972-1973). Filmen Empire State Building (1964), vilken består av en tagning på 8 timmar och med en statisk kamera. Ett rum på utställningen är dedikerad till Velvet Underground med musik och filmen Exploding Plastic Inevitable (1966).

Picasso Mania

Grand Palais, Galeries nationales (7 oktober – 29 februari 2016)

Picasso fick en fråga 1959 : “will you keep on painting much longer?”, varpå svaret blev: “Yes, it’s my mania”. Och att Picasso var energisk star utan allt tvivel, och att han inspirerade konstnärer runt om i världen. Hans betydelse för konsten kan inte överskattas och utställningen visar det oerhörda inflytande Picasso har haft på konstutvecklingen i allmänhet och i synnerhet ett antal konstnärer som medverkar på utställningen, som dels visar verk av Picasso och konstnärer som inspirerats av den store mästaren. Och Picasso var större än konsten, han var ett fenomen, ett varumärke som ett stort antal företag exploaterat. Samtidigt har hans konst haft sprängkraft som t.ex. Guernica, vilket inspirerat konstnärer att sätta det i ett nytt sammanhang.

 

 

 

 

 

 

 

 

Beatuté Congo – 1926 – 2015 – Congo Kitoko

Fondation Cartier (11 juli – 10 januri 2016)

Utställningen visar en del av utvecklingen av den moderna konsten i den demokratiska republiken Kongo från 1920-talet fram till idag. Utställningen visar inte bara bildkonst utan även skulptur, foto, serier och musik från olika epoker. Den före detta Belgiska kolonin har haft ett aktivt konstliv vilket också varit betydande för den nationella identiteten. Det har funnits ett belgiskt och franskt inflytande på konstlivet i Kongo. Utställningen är mer traditionell än vad Fondation Cartier allmänhet brukar visa, men det är intressant att få en inblick i konstutvecklingen i Kongo som varit okänd för de flesta med ett eget formspråk  och uttryck.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mona Hatoum

Centre Pompidou (24 juni – 28 september 2015)

Mona Hatoum (född 1952) bor i London och Berlin, men kommer ursprunligen från Libanon. Hon kom till London för ett kort besök 1975, men inbördeskriget bröt ut vilket förhindrade Hatoum att återvända. Det blev startpunkten för en konstnärlig utveckling och hon kom att studera konst i London. Utställningen visar verk frán slutet av 1970-talet och fram till nutid, och bestár av videoverk med performance, fotografier, installationer, skulpturer och papper. Verken frán 1980-talet handlar mycket om performance där Hatoum ’pá olika sätt anvánder kroppen för att gestalta verken, som har element av politisk och social kontroll. Ett antal videoperformance visas och de tidiga verken var de som gjorde mest intryck pá utstállningen. Under 1990-talet handlar det mer om olika typer av skulpturala verk och stor skaliga installationer, ofta med möbler, eller andra familjära objekt, men som genom konstnärens gestaltning skapar en spänning och stör vár syn pá världen.  Ett stort verk pá utställningen är världen, en karta skapat av ett otroligt stort antal smá glaskulor, placerade pá golvet, som ger en illusion av världen.

 

 

My Buenos Aires, portrait of a city

la Maison Rouge (20 juni – 20 september 2015)

Utställningen är en i en serie där la Maision Rouge har fångat konsten i ett antal städer (Winnipeg, Kanada 2011; Johannesburg, Sydafrika 2013) och denna gång är det Buenos Aires som står i fokus, vilket är en riktigt stor stad på den latinamerikanska kontinenten. Den brutala historien, med militärdiktaturen (1976-1983), visar sig på utställningen i flera av verken. Dessutom har Argentina också präglats av ett antal ekonomiska och finansiell kriser, vilket gör att levnadsomständigheterna kan bitvis vara svåra, vilket också gestaltas i flera av verken. Utställningen är varken ett porträtt av staden eller en inventering av vilka konstnärer som är verksamma i Argentina, utan det är kuratorernas uppleverser som styrt urvalet och deras bild av konsten i Buenos Aires. Som många andra städer är det svårt med bostäder i den argentinska huvudstaden vilket blivit grunden för Ana Gallardos verk Casa rodanta, där videon följer en vagn med henne och dotterns tillhörigheter på väg mot ytterligare en ny tillfällig bostad. På utställningen har man även skapat ett argentinskt kök, som man kliver in i men noterar snabbt att allt är sprucket, det var inte så trevligt som det först såg ut. Staden och dess delar fångas i denna utställning, men räcker inte riktigt för att verkligen drabba betraktaren.

 

 

Céleste Boursier-Mougenot, acquaalta

Palais de Tokyo (24 juni – 13 september 2015)

Acquaalta benämns den årliga översvämningen i den venetianska lagunen, och på samma sätt svämmar lokalerna över på Palais de Tokyo genom skapandet av en inomhuslagun. Man kliver in i någon av de tiotal båtar som nu guppar runt i en inomhussjön som Célese Boursier-Mougenot (född 1961) skapat, och lokalerna är inte direkt upplysta utan på väggarna rör sig kroppar som projicerats vilka är baserade på det som fångas av övervakningskamerorna. Céleste Boursier-Mougenot filtrerar signalerna så att det är konturerna som visas, och ljudet av rörelse. Båten förflytar sig framåt med en åra och glider runt på lagunen vilket är en skön upplevelse. Konstnären har även gjort den franska paviljongen på årets Venedigbiennal (9 maj – 22 november 2015).

 

Tianzhuo Chen

Palais de Tokyo (24 juni – 13 september 2015)

Tianzhuo Chen (f 1985) bosatt och verksam i Peking har ett direkt, tufft tilltal och skapar en grotesk värld med starka färger, referenser till drogkulturen (dope), hiphop, rave, mode, sex, dålig smak som sammantaget gör att man som betraktare fångas. Videor som är redigerade med snabba klipp, musik, och rörelse fängslar. Ett tilltal med starkt uttryck som spelar på alla kända rekvisita gör att Chen sticker ut.

 

Korakrit Arunanondchai, Painting with history in a room filled with people with funny names 3

Palais de Tokyo (24 juni – 13 september 2015)

Korakrit Arunanondchai (f 1986) bor i New York och Bangkok har skapat en utställning baserat på utvecklingen av en karaktär som han kallar the Thai denim painter, som strävar efter att ge illusionen av en sammantagen målning. Men det är inte uppenbart för betraktaren, utan man kliver in i stort rum där Korakrit med vänner skapat en värld med målade skyltdocker, målade jeans, palmer, videor, en liten pool med Thailandska symboler. Färgen finns överallt, och det är rikligt. De har haft kul när det skapat för humor är en viktig beståndsdel, men vackert är det inte. Samtigit kan man betrakta det som en samhällskritik för konstnären använder etablerade symboler som han med färger ger en annan karaktär. Arunanondchai har också gjort en video som han kallar ”The Spirit” med kommunikation mellan konstnären och Chantri, vilket följer ett antal personer runt om i Thailand och som fängslar.

 

Jesper Just, Servitudes

Palais de Tokyo (24 juni – 13 september 2015)

Jesper Just (f 1974) bor i New York och har en bakgrund från Danmark, och han har gjort sig ett namn med stora eleganta och högkvalitativa videor som fångar människor i vad som kan ses som en vardaglig situation, men där det finns någon form av underliggande problematik. I utställningen på Palais de Tokyo har Just intervenerat i miljön och gjort det möjligt för betraktaren att rör sig längs de stora videoprojektionerna. Videorna fångar the One World Trade Center med några olika scener, med bl.a. en liten flicka som pockar på uppmärksamhet genom att envetet knacka på ett fönster i den enorma byggnaden, videon rör sig långsamt, fångar byggnadens enorma storlek, i en annan video spelar flickan, som har ett funktionsfel på handen, piano med stor ansträngning. Händerna rör sig långsamt, pianomusiken fyller rummet. I annan äter en kvinna på en majskolv och på händerna har hon någon form av protest, eller stöd som man skulle kunna tänkas ha ifall rörelseförmågan drabbats negativt. Den vackra ytan störs av oförmågan, eller snarare med stor ansträngning kunna äta av majskorven. På den nedersta våningen i det enorma Palais de Tokyo står en vacker kvinna och tittar ut över New York, står still, men utan liv, säger någon, som kan vara en dröm om någon saknad i det som var World Trade Center, långsamt rör sig kameran, sveper framåt och runt. Skapar den perfekta bilden, men det är någon som inte är som ska vara, någon form av underliggande spänning som betraktaren tar med sig.

 

Eugéne Delacroix un atelier d’artiste

6, rue de Furstenberg, Paris

Museet ligger i Delacroixs lägenhet och ateljé som han flyttade in i 1857, eftersom han ville vara nära till Saint-Sulpice kyrkan, eftersom han hade i uppdrag att dekorera kapellet i kyrkan. Med stöd av ett starkt intresse bevarades lägenheten och ateljén på 1930-talet och blev då ett museum till äreminne av den betydande franske konstnären. Museet visar ett stort antal målningar, grafik och teckningar av konstnären, samt brev och annan memorablia. Det är en fin miljö och mycket fin konst. Ateljén ligger i separat byggnad på gården med flera stora och fina verk. Den intilliggande gården har rekonstruerats för några år sedan i linje med hur den såg ut på Delacroixs tid. Basen för rekonstruktionen har varit verifikationer för de beställningar som konstnären gjorde. Grafiken håller hög klass, och understryker att Delacroix var en framstående konstnär.

 

Henry Darger

Musée  d’art Moderne, Paris (29 maj – 11 oktober 2015)

Henry Darger (1892-1973) var en amerikansk konstnär från Chicago, vilket var en stad som han aldrig lämnade och vistades under långa tider på institutioner för utvecklingsstörda. Det moderna museet i Paris erhöll 2012 en stor donation med ett antal verk av Darger som efter restaurering nu visas på utställningen tillsammans med antal inlånade verk. Darger är en av de mer framträdande konstnärerna inom den s.k. art brut, outsider art eller särlingskonsten.  Verken som visas är just särpräglade, fantasifulla och konstnären har på ett antal av verken använt både fram- och baksida.  Drager skapade fantasivärldar där han laborerar med krig, våld, drömmar och en framträdande plats i hans skildringar har små flickor, de s.k. Vivian girls, som sätter sig upp emot och samtidigt blir utsatta för ett brutalt vuxen våld. Det är allt från krigsscener, till lustfyllda lekstunder till mystiska övningar. Drager skapade i hemlighet ett litterärt verk på 15 000 sidor där han utvecklade historier om Vivian girls, vilka var sju till antalet och erövrade en slags hjälteroll efter att revolterat mot förslavningen av barn. Det är olika scener, påhittade länder, flaggor och krigscener som förekommer i verken. Men allt är inte våld utan det finns också verk med drömlika innehåll.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Musée de L’Orangerie

Claude Monet donerade Water Lilies till Frankrike efter första världskriget, med avsikten att skapa en plats för lugn och ro med möjlighet till kontemplation. Han arbetade på de stora målningarna från 1914 fram till hans död 1926, med inspiration från Giverny. Verken visades för allmänheten från 1927, men möttes till en början av ett svalt intresse eftersom fokus låg på mer avantgardisk konst. Men med tiden ökade intresset för Monet, vilket understryks av att flödet av turister som vill ta del av de fina målningar kontinuerligt ökar. Dessa målningar är som plafonder, vilket gör att de tappar skärpa även om det är otroligt fint. Den enorma samlingen av Monetmålningar på Museum Marmottan erbjuder skärpan och förhöjer upplevelsen av Monet.

 

Valérie Jouve, Bodies, resisting

Jeu de Paume, Paris (2 juni – 27 september 2015)

Valerie Jouve (f. 1964)  är en fransk fotograf och konstnär som arbetar med att undersöka hur kroppar motstår sociala och urbana normer, hur människan förhåller sig till omgiven och hur det normerar beteendet och hur uppfattningen av miljön präglas av människor. Hon avslöjar inte exakt de platser som verken är tagna på utan vill att betraktaren ska tolka och förstå omvärlden oberoende av de exakta detaljerna. Jouve arbetar med montage pá vissa av verken vilket innebär att de förstárker kontrasterna.

Germaine Krull (1897 – 1985) var en tysk fotograf som tidigt anslöt sig till den avantgardistiska rörelsen och hon var en pionjär inom modern fotojournalism och producerade fotoböcker pá 1920-talet, vilket var nágonting nytt vid den tiden. Efter att ha påbörjat karriären i Berlin på 1920-talet som fotograf kom hon till Paris runt 1925 och då hon kom att etablera sig på allvar. Hon gjorde flera serier med kvinnliga modeller som publicerades flitigt i olika typer av tidskrifter. Krull fotograferade eiffeltornet frán olika perspektiv och var intresserad av tekniska miljöer som hon fotograferade flitigt. Hon var ocksá intresserad av fart och tyckte om bilar och fick i uppdrag att fotografera den nya 501 i slutet av 1920-talet, och som ersáttning krávde hon en bil, vilket hon ocksá fick.  Germaine Krull fotografterade inte bara miljöer i Paris utan reste ocksá mycket och var tidigt i Indien, Thailand och även Afrika. Krull umgicks i konstnärskretsar i Paris och särskilt avantgarfiska konstnärer var hennes vänner. Man Ray anság t.ex. att hon var världens bästa fotograf.  En roligt detalj är att Adolf Hallmans bok Paris under 4 árstider utgiven av Bonniers 1928 som har foton av Germaine Krull visades pá utställningen, med text pá svenska.

 

 

 

 

 

 

Khvay Samnang

Jeu de Paume, Paris (2 juni – 27 september 2015)

Khvay Samnang (f. 1982) kommer från Kambodja, vilket också är fokus för de verk som visas på utställningen som består av några videoverk. Utgångspunkten för Samnang är att med kroppen visa och gestalta vad han vill framhävda, vilket i detta fall handlar om rodriften av gummiproduktionen, som historiskt varit en långsam process där träden lämnar ifrån sig en sav som är grundkomponenten i gummi. På ett övertygande sätt låter han det vita gummi rinna över hans kropp pá ett antal platser som är sammansatta i en välkomponerade video.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Musée Zadkine

100 bis, rue d’Assas, 750 06 Paris

Ossip Zadkine (1890-1967) var född i Ryssland och kom via London till Paris 1909 och etablerade sig som en ledande fransk skulptör. Han umgicks med de andra konstnärerna i Montparnasse och etablerade sig i ateljén och bostad på Rue Assas 100 år 1928 där han kom att stanna till hans död 1965. Ateljén och bostaden är omgärdad av en fin trädgård där ett antal av konstnärens skulpturer är placerade.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Harry Gruyaert

Maison Europenne de la photographie, Paris (15 april – 14 juni 2015)

Harry Gruyaert (f 1941) från Beligen har konsekvent fotograferat i färg och därigenom strävat efter att utveckla mediet genom att också sökt sig till olika platser i världen. Gruyarert är medlem i Magnum sedan 1986.

 

 

 

 

 

 

 

 

Taryn Simon 

Jeu de Paume, Paris (24 feb – 17 maj 2015)

Den amerikanska konstnären Taryn Simon (f. 1975) arbetar med rigorösa undersökningar om makt, strukturer, människans överlevnadsförmåga. Hon kombinerar fotografi, texter, grafisk design och i konceptuella verk som på olika visar på hur bilden av vår världsuppfattning skapas. På utställningen visades delar av projekt som Simon arbetat med under åren som The Innocents (2002), An American Index of the Hidden and unfamilar (2007), Contraband (2010), A living Man Declared Dead and Other Chapters I – XVIII (2011), Cutaways (2012) och The Picture Collection (2013).

På utställningen visades en video från rysk tv i samband med att hon hade en stor utställning i Moskva, en sekvens där de sitter tyst och tittar på de två reportrarna.

I projektet The Innocents (2002) dokumenterade Simon fall av människor som felaktigt blivit dömda för brott som de inte har gjort. Hon besökte de platser där de dömda ska ha utfört de ofta brutala brotten som ledde till långa fängelsestraff. För att ytterligare understryka det makabra i hur det påverkat dessa människors liv visades också en video (30 minuter) där Simon intervjuade ca tio män som alla blivit dömda till långa fängelsestraff, och där vissa av männen suttit upp till nästan 20 år, och sedan blivit frisläppta, ofta efter överklaganden och med stöd av dna kunnat visa att de inte varit skyldiga till vad de påståtts ha gjort. Videon är drabbande och visar på hur liv kan undermineras genom godtyckligt beslut av en jury. Titta på videon, del I (19 min) och del II (8 min).

I An American Index of the Hidden and unfamilar (2007) sökte Simon efter platser och miljöer som inte är tillgängliga men ändå centrala för det det amerikanska samhället.

A living man declared dead and other chapter I – XVIII

Under fyra år (2008-2011) reste Simon runt i ett antal länder för att kartlägga en familj, släktskap genom blodsband, vilket visades på utställningen. I ett av kapitlen visades en delstat i Indien, och där hade fadern förklarats död genom att några släktingar mutat tjänstemän och därigenom fått ta över mannens mark. Fadern försökte nu få upprättelse och kunde ju fysiskt visa att han levde.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lumière – Le cinéman inventé – inventing cinema

Grand Palais, Paris (27 mars – 14 juni 2015)

Utställningen, som är producerad av Institut Lumiere, visar på hur den rörliga bilden växer fram genom historien och tar avstamp i Cinematografen som 2015 firar 120 års jubileum och  visar hur filmtekniken är en kombination av en rad olika innovationer, projicering av bilder, förmågan att visa bilder snabbt i följd, fotografering, den transparenta rullfilmen med mera. I centrum står bröderna Lumiere. De har spelat en central roll i utvecklingen av foto och film, genom att de 1) bidrog till att göra fotografering tillgängligt för konsumentmarknaden genom att de gick från glas till fotografiska plåtar i framkallningen (1880), 2) utvecklade cinematografen som spelade in och spelade upp rörlig film (1895), och 3) utvecklade autochromeprocessen  vilken gjorde det möjligt att fotografera i färg (1903).

Eftersom deras pappa var stillbildsfotograf kom bröderna Lumiere tidigt in i fotografin och efter utbildning i kemi vid teknisk högskola i Lyon började de börja experimentera med olika sätt att framkalla film. De ledde till att de 1883 anlade de en fabrik för tillverkning av fotografiska plåtar i Lyon, vilken efterhand växte ut till att bli en av världens största fabriker för framställning av fotografiskt material.

Men de nöjde sig inte med stillbilden utan arbetade vidare, vilket ledde till utvecklingen av Cinematografen.  Det var en kamera som man kunde filma med men som också matade ut positiv film, och kunde även användas som projektor och visa film. Filmen var 35 mm, vilket senare kom att kallas för normalfilm och den matades fram med en teknik som liknar symaskinens. Vidare tog Lumière ett viktigt beslut som kom att bli avgörande för framtida film, nämligen att låta filmen visas i 16 bilder per sekund, vilket blev en standard i över 20 år.

Den första visningen för betalande publik hölls den 28 december 1895, vilket därför allmänt brukar anses som filmensfödelsedag, och den första biografen är återskapad på utställningen,. Bröderna Lumiere producerade 1200 filmer (ofta korta) och de visas alla på utställningen. De gjorde den första dokumentärfilmen 1895, andra filmer som visas är t.ex. L’Arrivée d’un train en gare de la Ciotat (Tåget ankommer Ciotats station) och Arbetarna lämnar Lumières fabrik i Lyon , Havet, och Trädgårdsmästarens hämnd.

År 1903 fick bröderna Lumière patent på Autochromeprocessen, den första praktiskt användbara färgbildstekniken. Autochrome började marknadsföras 1907 och gjorde färgfotofrafering tillgängligt för konsumentmarknaden. Autokromen är uppbyggd med ett tunt limskikt som preparerats med ett oregelbundet färgraster, som består av lika delar röda, gröna och blåvioletta infärgade runda potatisstärkelsekorn. Autokrommetoden var ledande inom färgfotografi fram till 1930-talet. var den enda färgprocessen ända till 1935, då Kodak lanserade Kodachrome.

Utställningen visar också en intressant video ”side by side” (1 tim 38 min) om framväxten av digitaliseringen av filmproduktionen och hur Hollywood med Lucas var pådrivande i utvecklingen med samarbete med Sony.

 

Antonioni aux orgigines du pop

La Cinematheque Francaise, Paris (9 april- 19 juli 2015)

Michelangelo Antonioni (1912-2007)  är en italiensk filmskapare som gjort ett antal filmer som t.ex Le Amiche (1955),  Äventyret (L’avventura, 1960), La notte (Natten) (1961) och L’eclisse (Feber) (1962). Il deserto rosso (1964) blev hans första färgfilm. Monica Vitti hade den kvinnliga huvudrollen i flera av filmerna, vilket uppmärksammas på utställningen. Antonioni åkte till England i mitten av 1960-talet och gjorde då den uppmärksammade   Blow-up  från 1966 med Vanessa Redgrave,  sedan kom Zabriskie Point 1970, och The Passenger 1975, med Jack Nicholson i huvudrollen. Utställningen visar utdrag från Antonionis filmer och material från filminspelningar, korrespondens, bilder och annat memorablia med relevans för en etablerad filmregissör.

 

Musée Gustave Moreau

14 rue de La Rochefoucauld, 750 09 Paris

Gustave Moreau (1825-1898) är känd för sina livliga, fantasifulla  skildringar av bibliska och mytologiska fantasier, och betraktas som en symbolistmålare. Han efterskänkte en enorm samling och huset där han bodde och en underbar ateljé i två plan.

 

 

 

Diego Velázquez

Grand Palais, Paris (25 mars – 13 juli 2015)

Det är en stor utställninge som visar bredden och betydelsen av Diego Velázquez (1599-1660) konstnärskap. Han blev hovmålare i Spanien och reste kontinuerligt till Italien och kunde på plats studera utvecklingen av de italienska mästarna och blev en av de ledande konstnärerna på 1600-talet och anses också vid sidan av Goya vara den ledande spanska konstnären genom historien.

 

 

 

 

 

 

 

 

American Icones

Grand Palais, Paris (8 april – 22 juni 2015)

Under tiden som San Fransciso Museum of Modern Art genomgår renovering har Grand Palais lånat in ett antal nyckelverk och gjort utställningen av dessa amerikanska ikoner. De 14 konstnärer som visas på utställningen är Carl Andre (f. 1935), Alexander Calder (1898-1976), Chuck Close (f. 1940), Richard Diebekorn ( 1922-1993), Dan Flavin (1933-1996), Philip Guston (1913-1980), Donald Judd (1928-1994), Ellsworth Kelly (f 1923), Sol leWitt (1928-2007), Roy Lichenstein (1923-1997), Brice Marden (f. 1938), Agnes Martin (1912-2004), Cy Twombly (1928-2011), Andy Wharhol (1928-1987).

Utställningen tar avstamp i Calders skulpturer, mobiler och sedan presenteras konstnärerna för sig. Här kommenteras Donald Judd, Richard Diebenkorn, Agnes Martin, och Andy Wharhol.

Donald Judd (1928-1994) studerade filosofi och sedan konst. I slutet av 1940-talet började han som målare, hade sin första utställning 1957, med expressioniska målningar. Han började därefter att söka efter mer abstrakta uttryck, arbetade med material. Vid sidan av sin konstnärliga verksamhet skrev han konstkritik 1959-1965, och har också skrivit mycket om konst och konstteori. I mitten av 1960-talet etablerade Judd sitt uttryck med former av boxar, specifika objekt som han kom att arbeta med under de närmsta 30-åren. Det är ofta raka, enkla former som upprepas för att utforska rummet och användningen av rummet. Materialet varierar mellan metall, plywood, Plexiglas, och framställdes ofta av underleverantörer. På utställningen visas “To Susan Buckwalter” från 1964, som betecknas som av de första av Judds “progression” samt två andra verk som sammantaget betonar renheten av objekten själva snarare än någon symbolisk betydelse, och är enligt Judd ett enkelt uttryck för en komplex tanke.

Charles Thomas ”Chuck” Close är en amerikansk konstnär och fotograf som uppnått berömmelse genom att skapa stora fotorealistiska målningar av konstnärsvänner, som i själva verket består av intrikata mönster, liknande mosaiker, som på avstånd tar formen av porträtt. Close lider av ansiktsblindhet (prosopagnosi), vilket innebär att man har svårt att känna igen människor som de borde känna igen och har även lätt att ta miste på person, vilket skulle kunna vara en förklaring till att han konsekvent har arbetat med målningar som framställer personer. Processen inleds med att han tar ett foto av personen och sedan skapar ett rutmönster av ansiktet och utifrán den gradvis bygger upp motivet. På utställningen visas målningar av Close med porträtt av Robert Rauschenberg (1996), Roy Lichtenstein (1994) och Agnès Martin (1998).

Agnes Bernice Martin målningar kan beskrivas som abstrakta, och hon betraktas ofta som minimalist, men föredrog att benämnas som abstrakt expressionist. Martin prisade Mark Rothko för att ha ”nått noll så att ingenting kunde stå i vägen för sanningen”, och i hennes konst finns en strävan efter att reducera för att uppnå en känsla av perfektion som indikerar en transcendent verklighet. Martin betonar rad, galler, och fält med subtila färger. Pá utställningen visas nágra av hennes verk som t.ex. Falling Blue (1963)..

Richard Clifford Diebenkorn Jr. utvecklade en personlig stil av abstrakt expressionism i sina målningar från 1950-talet, och verksam på amerikanska västkusten, blev inspirerad av Henri Matisse och kom därigenom utveckla något som kom att kallas för Bay Area Figurative Movement. Men återvände till det abstrakta från mitten av 1960-talet då han etablerade sig i Santa Monica och skapade en serie av målningar som kallades ”Ocean Park”.  På utställningen visas några av hans centrala verk som Berkeley #23 och Ocean Park #54.

Andy Warhol började sin karriär inom reklambranschen på 1950-talet och nådde stora framgångar, och gjorde t.ex. illustrationer för modemagasin. Han kom in på den konstnärliga banan i början av 1960-talet och började 1962 med screentryck som kom att bli hans signum. Genom hans bakgrund inom reklam förstod han tidigt hur man kunde spela på massmedia, celebriteter, och filmens starka påverkan. Det handlar om masskultur, identitet, berömda bilder som han arbetade med, vilket också understryks av att han upprepade bilderna och uppnådde därmed en förhöjd effekt. På utställningen visas några verk som t.ex. Silver Marlon (1963) som visar en ung Marlon Brando, National Velvet (1963), Elizabeth Taylor, och Liz #6.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jérome Zonder, Fatum

la maision rouge, Paris (19 februari – 10 maj 2015)

Utställningen med Jérome Zander (f. 74) gjorde starkt intryck. Zonder, som bor och arbetar i Paris, arbetar främst med blyerts och kol och skapar teckningar, från små till stora bilder, som inte skyggar för att skildra våld, brutalitet, sex och gestaltar olika skeenden i människors vardag, allt skildrat med en otroligt skicklig teknik. En del av motiven är maskerade barn som våldför sig på barn så väl som vuxna, skildrade på ett poetiskt och mörkt sätt, som belyser hur våldet påverkar enskilda människors liv. Zonder byggde en miljö på utställningen genom att både golv och väggar var tapetserade med hans svartvita bilder, och där tavlorna smälte in, men gjorde samtidigt starkt intryck.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Au Temps de Klimt – La Sécession à Vienne

Pinacotèque de Paris, Paris (12 februari – 21 juni 2015)

Pinacoteca de Paris är ett privat museum som öppnade 2007 och som regelbundet visar konstutställningar.  Utställningen marknadsförs som en utställning om Gustav Klimt, men i själva verket handlar det om Klimts tid och ett antal samtida konstnärer visas vid sidan av Gustav Klimt. Gustav Klimt (1862-1918) var en österrikisk konstnär som var en del av symbolismen och kom sedan att spela en viktig roll i utvecklingen av jugend. Det handlar om Art Nouveau rörelsen som utvecklades i början av 1900-talet som Klimt var en del av och på utställningen visas ett antal av hans centrala verk och hur hans konstnärskap utvecklades. Bland höjdpunkterna på utställningen var Klimts målning Judith I från 1901, och stora friser, väggmålningar som Klimt skapat. Andra konstnärer som visas är t.ex. Gerhard Stocker, Josef Hoffman, Arthur Strasser, Carl Moll och Adolf Loos.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Albert-Kahn Museum och trägård

10-14, rue du Port, 921 00 Boulogne-Billancourt

Albert Kahn (1860 – 1940) var en fransk bankir och filantrop, och initierade ett stort fotografisk projekt som spände över 22 år som resulterade i en samling med 72 000 färgfotografier och 183 000 meter film från alla delar av världen. Museet har en fin trägård som Kahn anlade efter att ha köpt ett antal närliggande fastigheter.

 

 

 

 

 

Eric Rondespierre

Maison Europenne de la photographie, ville de Paris (4 februari -5 april 2015)

Eric Rondespierre (f. 1950) bor och arbetar i Paris. Har varit verksam som fotograf sedan 1970-talet. I början av 1990-talet började han arbeta med film och mer specifikt filmrutor som visas men som inte uppfattas av ögat, s.k. blind spot. Genom att kombinera bilder av film och det rörliga mediet har Eric R skapat intressanta bilder, liknande dekompositioner, som visades på utställningen.

 

Grégoire Korganow

Maison Europenne de la photographie, ville de Paris (4 februari -5 april 2015)

Gregoire Korganow visade två teman på utställningen dels fotografier från franska fängelser, dels Far och son, med bilder av fäder och söner i olika åldrar.  Korganow ägnade mycket tid på fängelser för att kunna fånga denna bistra och hårda verklighet, och under tre år besökte han ett stort antal fängelser runt om i Frankrike och kunde röra sig ganska fritt inne på de olika institutionerna och visar på ett övertygande sätt en tuff verklighet

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Pieter Hugo, Kin

Fondation Henri Cartier Bresson, Paris (14 januari – 26 april 2015)

Pieter Hugo kommer från Sydafrika och utställningen visade bilder på miljöer och människor från det landet som han tagit under perioden  2006-2013. Bilderna är porträtt, stilleben, miljöer från ett land som präglas av en svår historia och en tuff verklighet. Delar av utställningen har tidigare visats på fotografiska i Stockholm.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Paris Magnum – the capital as seen by the greatest photojournalist

Hotel de ville, Paris (12 december 2014 – 28 mars 2015)

från Henri Cartier Bresson till Martin Parr, Robert Capa, och Raymond Depardon. Även om Magnum formades 1947 tog utställning avstamp i 1930-talets Paris, hårt arbetande folk, gatulivet och de första betalda semestrarna. Utställningen var upplagd i faser och fortsatte med 1945-1959 fattigdom och ångest, 1960-1969 svängande sextiotal, 1970-1989 reaktioner och filosofiskt motstånd, 1990-2014, marginalisering. Magnum har sedan bildandet 1947 haft 30 medlemmar.

 

 

 

 

 

 

Chercher le garcon – a group exibition of men artist

MacVal, Val-de-Marne Contemporary Art Museum, Paris (7 mars – 30 augusti 2015)

Frank Lamy har som curator sammanställt en stor grupputställning med ca 40 manliga konstnärer som på olika sätt närmar sig frågan om manlighet.

 

 

 

 

 

 

 

Tania Mouraud, Ad nauseam

Mac Val, Val-de-Marne Contemporary Art Museum, Paris (20 september 2014- 25 januari 2015)

Tania Mouraud (f. 1942) har sedan starten av hennes konstnärliga verksamhet utvecklat ett  personligt uttryck. En stor del av utställningen på Mac Val var en gigantisk videoprojektion med tre projektioner som rullade kontinuerligt och som visade processen av eliminering böcker i en återvinningsanläggning och i kombination med ljud som var uppbyggt av mekaniska ljud, industriella och musik som sammantaget gjorde detta till ett fascinerande verk, som gjorde starkt intryck.

 

Inside

Palais de Tokyo, Paris (till 11 januari 2015)

En stor grupputställning med tema Inside, och som berör aspekter som insida, utsida, rörelse och mycket annat intressant. Nedan presenteras några av de konstnärer som ställde ut. Den franska konstnären Eva Jospin har byggt en entré som ser ut som träd och buskar på håll, men är i själva verket utskuret i papp och skapar en illusorisk känsla av vegetation.

I videoverket ”sounds from beneath” från 2010-2010 visar Mikhail Karkis och Uriel Karikis pensionerade gruvarbetare som med sång återskapar ljud som präglade arbetet i gruvan. Videon är inspelad ovanför gruvan och ger en känsla av det hårda arbete som präglat de f.d. gruvarbetarna.

Den brasilianska konstnären Marcius Galan skapar med enkla medel en illusion av en spegelvägg, som man kan kliva in i.

Varför inte bygga en koja i en björn och ställa ut björnen. Den franske konstnären Abraham Poincheval har specialiserat sig på verk där han använder sig själv som en viktig del i verket. Hans verk visar hur han på en tidigare utställning vistades i en björn som visades i en tidigare utställning.

Videoverket ”L´homme qui tousse” av Christian Boltanski från 1969 visades på utställningen och skildrar en man som sitter som spyr på sina ben och hostar förskräckligt. Man sugs in i bilden och har svårt att värja sig. Boltanski har en lång internationell karriär bakom sig.

Nathalie Djurberg & Hans Berg presenterades med sex videoverk på uställningen som verkligen framhåller Nathalies starka formspråk med de skulputerade, absurda figuers, som i högsta grad ger ett livskraftigt intryck. Och det finns ju också en otäck del av hennes verks om visar på människans starka drifter och att gränser luckras upp.

Den brasilanska konstnären Tunga visade en filmloop, där filmrullen var utspridd i rummet och visade en väg där vi färdades till oändligheten.

Samtidigt som grupputställningen visades en utställningen med den kroatiske konstnären David Maljkovic och av de verk som visade var afterform var mest intressant.

 

Nike de Saint Phalle,

Grand Palais, Paris (till 2 februari 2015)

I en stor utställning visas hela Nike de Saint Phalles (1930-2002) konstnärskap från de första verken i början av 1950-talet fram till de senaste som på slutet handlade om stora installationer. Även om det kan vara så att hennes borgliga uppväxt gav henne en självsäkerhet måste man säga att hon var radikal och flyttade genom sitt konstnärskap fram positionerna för kvinnliga konstnärer. Hon var skicklig att utnyttja media, och det kanske är en funktion av att hon växte upp i New York och i slutet av 1940-talet var modell i USA. Och det som gör henne särskilt intressant är kombinationen av hennes amerikanska och franska identitet. Det spelade säkerligen också in på att hon umgicks med konstanvartgardet på 1950- och 1960-talet.

Hon etablerade en distinkt stil på hennes konst från slutet av 1950-talet där hon satte kvinnan I centrum och arbetade sedan konsekvent med olika tekniker och även action painting, och performance i form av att hon började att skjuta med gevär på verken som förpreparerade färgbehållare, som med skotten sprängdes sönder och skapade en spontant färgeffekt. Dessa s.k. shooting sessions pågick mellan 1961 och 1971, vilket presenteras med videor och verk på utställningen.

Konstnärens utställning 1966 på Moderna Museet i Stockholm med verket hon visas på en film

Niki de Saint Phalle har gjort många verk i samarbete med Jean Tinguely (som hon gifte sig med 1971). De har tillsammans skapat en skulpturpark kallad Giardino dei Tarocchi, Tarotträgården i Pescia i Fiorentina, Toscana.

Sammantaget är det en imponerande utställning som är upplagd i kronologisk ordning som ger en mycket bra bild av Niki de Saint Phalles konstnärskap.

 

Art Brut, collecton abcd/bruno decharme,

la maision rouge, Paris, till 18 januari 2015

Under de senaste tio åren har la maision rouge på höstarna visat privata samlingar. Denna utställning är baserad på Bruno Decharme’s samling av art brut, vilket på svenska benämns som särlingskonst, för vilket Jean Dubuffet visade stort intresse. Decharme är en fransk filmare som under tre decennier byggt upp en konstsamling med art brut.  La maision rouge är ett intressant ställe, som tidigare haft samarbete med Magasin 3 i Stockholm, och skapat av Antoine de Galbert, som är en privat konstsamlare och profil på den franska konstscenen. Av konstnärerna på utställningen var särskilt Hans-Jörg Geogi intressant, eftersom han med stor frenezi har ritat och skapat modellflygplan i kartong under flera decennier. Läs mer om utställningen.

Foundation Cartier pour l’art contemporian 30 ans,

Paris , till 22 februari 2015

Jubeliumuställningen har skapats av de amerikanska arkitekterna Elizabeth Diller, Ricardo Scofidio and Charles Renfro samt den argentinska konstnären Guillermo Kuitca. De amerikanska arkitekterna har i sin utställning spelat med byggnadens arkitekt Jean Nouvel och den kända glasbyggnaden genom att utnyttja de stora utställningsrummen som har glasväggar runt om och en kontakt via kameror och musik. Guitca har utifrån David Lynchs vardagsrum, som han skapade för Foundation Cariters 2007, byggt en utställning med verk a Francis Beacon, Vija Celmins, David Lynch, Artavazd Pelechian och Patti Smith.

 

Marcel Duchamp, Painting even

Centre Pompidou , Paris (till 5 januari 2015)

En bred presentation av konstnären Marchel Duchamp som målare, tecknare, skulptör, konceptkonstnär och aktör.  Utställningen visar Duchamps målningar bredvid målningar som varit tongivande för ett antal genre som också Duchamp arbetat i med verk av Braque, Brancusi, Kupka, De Chirico, Picabia, Redeon, Kandinsky, och sätter Duchamps konstnärskap i ett sammanhang. Samtidigt visar den hur Duchamp följde med tiden och fångande dynamiken i utvecklingen. Utställningen visar boxen som Duchamp gjorde för att visa alla hans verk som miniatyrer. Det är foton av Man Ray, och teckningar av Duchamp som refererar till Cranach, som också visas.

Studier för målningar visas, vilket ger en bra bild av Duchamps konstnärliga process. Och så visas de flesta av konstnärens centrala verk som t.ex. som naken kvinna som går nerför trappa och så det stora glaset (inlånat från Moderna Museet i Stockholm). Vidare visar utställningen Duchamps intresse för visuella effekter med flera filmer.

 

Jeff Koons, The Retrospective

Centre Pompidou, Paris ( 26 november 2014 – 27 april 2015)

En stor utställning av Jeff Koons samlade konstnärskap och man kan väl betrakta Koons som en efterföljare till Andy Warhol som spelar på samtidskulturen, ikoner och konsumtionsföremål, och blåser upp det till gigantiska proportioner. Utställningen visar ett antal readymades som Koon gjorde på 1980-talet, vilket visar hushållsföremål som damsugare (som också visas på Moderna Museet).Annonser spelar en viktig roll som inspirationskälla för Koons, och föremål som är vanliga i det moderna samhället med vilket Koons använder som rekvisita i sin konst. Och så är det Ballon dog som drar till sig betrakta i sin stora volym. Och precis som på Moderna Museet är Michael Jacksson med i form av den skulptur som Koons har gjort. Men i jämförelse med utställningen på Moderna ställs inte Koons i något sammanhang, eller kontrasteras med någon annan konstnär, utan det är en stor redovisning av hela epoken Koons.

 

Musik i Paris våren 2015

 

David Land and Bang on a can all starts

Fondation Cartier, Paris, Januari 4, 2015

 

Georges Aperghis et L’ensemble Ictus

Fondation Cartier, Paris, 2 februari 2015

Med Jean-Luc Fafchamps och Jean-Luc Plouvier på piano

 

Boubacar Traoré

Theater de la Ville, Paris, 6 februari 2015

 

YOM

Maison Des Cultures Du Monde A Paris, 11 februari 2015

 

The Philip Glass Ensemble, La Belle et la Bete

Philharmonie de Paris, Paris, 18 februari 2015

Kombination av film av Jean Cocteau, skönheten och odjuret från 1943. Philip Glass ensamblen leddes av Michael Riesman

 

Low/Heroes, un hyper cycle Berlions (David Bowie)

Orchestre National D’Ile de France, Philharmonie de Paris, 8 mars 2015

 

Yom

L’Onde Theatre Centre d’art, Vélizy-Villacoublay, Paris 13 mars

 

Elliott Murphy Featuring Olivier Durand And The Normandy All Stars

New Morning, Paris, 14 mars 2015

 

Rusalka, Dvorak

Opera Bastille, Paris,  3 april 2015

 

Toumani et Sidiki Diabaté

Theater Victor-Hugo, Paris 10 april 2015

 

Sharon Robinsson

New Morning, Paris 14 april 2015

 

Laurie Andersson – Kronos Quartet Landfall

Philharmonie de Paris, 25 april 2015

 

Orquesta Buena Vista Social Club, Adios Tour

a L’Olympia, Paris,  3 maj 2015

 

Bassekou Kouyaté & Ngoni-Ba

New Morning, Paris, 20 maj 2015

 

2001: L’Odysse de L’Espace (Stanley Kubrick)

Orchestre de Paris, André de Ridder (direction)

Philharmonie de Paris, 30 maj 2015

 

Crack in the sky

Judit Chemla, Bruno Le Bris, Gabriel Levasseur, och Thibault Perriard

Theatre des Bouffes du Nord, Paris 6 juni

 

Véronique Herman Sambin

Café de la Danse, Paris 12 juni 2015

Véronique Hermann Sambin: chant; Samuel Hubert:  c.basse;  Frédéric Nardin: piano; Xavier Richardeau: sax; Romain Sarron: batterie;  Inor Sotolongo: percussions

Richard Galliano Sextett

I rember Astor Piazolla

Philarmonie de Paris, Paris 14 juni 2015

 

Romain Collin

Felipe Carbrea, kontrabas, Diego Pinera, trummor

Duc Lombards, Paris 18 juni 2015

 

Sidi Benmol, Afya

Studio de L’Ermitage, Paris 19 juni 2015

 

Imany

Emilie Gassin, förband

New Morrning, Paris 24 juni 2015

 

Yom, back to the klezmer

Square Carpeaux (18 arr), Paris 28 juni 2015